Så långt tillbaka som jag mins, en mycket tidig och ung ålder så har jag alltid dragits till det okända men bortsätt från det “okända” så har jag alltid varit andlig som jag idag förstår att jag var redan då. Jag har alltid varit troende, tron på gud. Men dock har jag alltid tyckt att religion inte varit något jag fullt ut förlitat mig på. Min pappa är troende, hans föräldrar är trogna katoliker men pappa var inte precis som dem men ville väll att jag skulle uppfostras med en sund och trygg uppväxt genom att enligt honom be(min tolkning). Hur som helst, för tyckte jag något fattades med det här med kristendom som de gällde då. Att man ska frukta någon som skall tyckas vara gjort av ren kärlek stämde inte överens ansåg jag. Jag befann mig gärna och mycket ute i skogen och som jag förstår iaf så mediterade jag där. I min egna stillhet och lugn bredvid träden kände jag mig lugn, ja frågade även frågor rörande om inre konflikter eller andra små som stora motgångar i livet, dock handla det om ytterst små saker som till exempel gällande en pojke eller vilken skol resa jag ska välja hehe. Men alla svar finns inom oss så i min meditation fick jag mitt svar.
Jag har alltid trott på en högre makt, gud och jag alltid ”bett” mer talat med ”honom”. Jag mins att jag tyckte de va så skumt att människor talade med gud på ett sådant fruktat sätt som till exempel att bli förlåten för ens synder och tackar för allt, vilket är bra. Men jag hade en mer vänlig reaktion där jag faktiskt sjöng för honom och inte var det tråkiga psalm viser, blä! Varför vill gud bara höra sådant och varför inte lite mer pop. Haha ja jag skrattar åt det men visst var jag vis.
Jag mins i en ännu yngre ålder där jag skrev ett brev till gud. Jag mins inte vad det stod i brevet men jag mins att de stod; Till: Gud Adress: Himmelen, med ett frimärke på :D undra hur de på posten reagera. Minnen minnen, sanna minnen men framtiden är en gåta i sig. God natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar